Lyssna på de äldre

00:02 När jag satt och skrev och så kom det när cheferna bara ryckte manus ur min skrivmaskin. För det var ju det som var den stora storyn. Det är de andra nio reporterna hade åstadkommit. Det var ju egentligen ingenting värt jämförelse med att få en intervju med huvudpersonen. Och dessutom var det ju så att Det där som hon sa, det myntades ut begreppet Stockholmssyndromet. Stockholmssyndromet är ju detta att när man tillsammans med brottslingar väldigt länge så står man till slut på brottslingarnas sida. 00:35 Så detta Stockholmssyndrom myntades egentligen efter min artikel. 00:43 I det här avsnittet så träffar jag Anders, 81 år gammal som växte upp i den lilla byn Belganet i Blekinge där familjen drev en lanthandel och hela byn förväntade sig att Anders en dag skulle ta över denna. Men Anders valde journalistik i någon helt annan bana. Ett yrke som tog honom till bland annat Expressen och gjorde honom till en välkänd ekonomijournalist och folkbildare inom privatekonomi. 01:09 Vi pratar också om hur han bevakade Norrmanstorgs dramat 1973 och hur hans artikel senare skulle ligga till grund för begreppet Stockholmssyndromet. 01:18 Vi pratar också om kärleken till hustrun Margareta efter 57 års äktenskap och om varför han ser tillbaka på sitt liv som fyllt av tur. 01:28 Det är ett samtal om arbete och kärlek, pengar, livsval och vikten av att göra något meningsfullt varje dag. 01:36 Då återstår bara för mig, Jonas Ulbäck, att önska er en trevlig lyssning. Nu kör vi! 01:44 Idag så har jag tagit mig till Sickla som ligger strax söder om Stockholm och befinner mig här i en ljus, fin lägenhet. Två balkonger, fantastiska tavlor på väggarna och en glad Anders Andersson framför mig. Jajamän, jajamän. Vad kul att komma hit och träffa dig. 02:03 Kul att vara med, absolut. 02:06 Du innan vi drar igång jag måste höra vi har ju försökt få till den här tiden tillsammans och vi pratade om att vi skulle spelat in här förra veckan men då skickade du ett sms till mig. Nej då är jag i Kenya och fotograferar. 02:20 Jajamän. 02:21 Vad gör man i Kenya? 02:23 Jag har ju blivit naturfotograf här på gamla dagar. Så jag åker ju rätt en del och tar bilder. Så nu var vi på safari. Jag och tre andra killar det var. Och så var vi ute hela dagarna där. Det var ju fantastiskt med dessa lejon och elefanter och allt samma. Och sen när jag kom hem så har jag ju följt upp också. För då har jag med mig tusentals bilder. 02:46 Sådär tiotusen eller något. Så nu har jag suttit med min dator här några dagar och Och verkligen plockat ut de bästa för att jag ska ha en fotoutställning. 02:56 Jaha, vad är det här för utställning? 02:59 Nej men det... 03:01 Jag har den tillsammans med Hand in Hand. Det är en välgörenhetsorganisation där jag har suttit i styrelsen tidigare och som då hjälper fattiga människor i framförallt Kenya och Indien. De här pengarna från tavelförsäljningen på den här fotutställningen kommer ju gå, hela allt tillsammans gå till en by i Kenya. 03:23 Varifrån kommer det här engagemanget? 03:26 Ja, du vet, jag har ju varit, jag har satt i styrelsen där och jag tycker, jag har ju den här inställningen att när man har, när jag har skapat ihop en del pengar under livet, så tänker jag väl att det som jag inte behöver, det är ju bättre att någon annan ta hand om det. 03:44 Så jag har ju då bedriver lite välgörenhet här och sådär och finansierat någon sån här by tidigare och sådär och engagerat mig för och då tycker jag det här hand in hand är väldigt bra för att det är hjälp till självhjälp det är inte bara att man ger en påse pengar till den här byn utan man ser till så att byn växer och att företagen växer jag har ju engagerat mig för småföretag i Sverige så då engagerar jag mig också för småföretag i Kenia och att de kan växa och stå på egna ben så pengarna man skänker dit går ju för att sätta igång företag och det är kvinnorna framförallt männen det funkar inte lika bra med männen i Kenia för de kanske syper upp pengar och sådär va Men kvinnorna startar egna företag, små företag och efter två år så ska de stå på egna ben. 04:35 Vilket fantastiskt engagemang. 04:38 Det är ju hur ditt liv ser ut idag. 04:41 Det är snart 81 år gammal här i höst. Vi ska ju prata om hela ditt liv, din livsresa, din livshistoria och vi ska börja 1945 nere i en liten by i norra Blekinge. 04:56 Det du har berättat för mig kort härinnan är att du föddes hemma och vägdes på en affärsvåg i landtanden som dina föräldrar drev. Ja, precis. 05:05 Vad har dina föräldrar berättat om den här dagen i efterhand? 05:09 Ja, det var ju lanthandlare då och med en bostad som var sammanbyggd med den här lanthandeln. Och vi skulle födas hemma för det fanns en barnmorska i byn så det var ju bara inga barnmorskan. Och när jag var född så bar min pappa med mig på affärsvågen. 05:29 Och du vet, det var en sån här gammal våg där man sätter motvikte på andra sidan. Så där satt han en kilovikt på ena sidan och så räknade han bort vikten. Så vi kan se att jag vägde 3570 gammal. 05:43 Stabilt. 05:44 Stabilt, ja. Så att det var... 05:48 Jag är verkligen... 05:49 Född i en lanthandel. 05:51 Ja, otroligt. 05:53 Du var inne på det. Dina föräldrar drev ju den här lanthandeln. Kan du berätta vilka var dina föräldrar? 06:00 Ja, alltså det var min morfar egentligen som byggde den här lanthandeln i början av 1900-talet. Faktiskt med kapital delvis från min mormor. Så när de skulle ha pengar för att starta den här lanthandeln så åkte hon till Amerika och jobbade som sömmerska. 06:19 Och tjänade ihop lite pengar så de kunde starta lanthandeln. 06:23 Och sen så byggde de då... Det var ju en gård från början som då gjorde sig om kan man säga till lanthandeln. Och det var ju då... Jobbade de ju hårt i den där och var... Han var ju lite pamp i byn, min morfar faktiskt. Och skulle ju göra affärer med en det ena och det andra. Och sen gick ju det arv kan man säga till min... De hade fem barn och min mamma var ett av barnen. Började jobba i den här Lantan när hon var 13-14 år. 06:57 Och faktum är att min mamma har bott i det här bostadshuset som är byggt tillsammans med Lantan i hela sitt liv. 07:07 Och ända fram till två veckor innan hon dog... 07:13 Och när hon dog var hon 107 år. Hon var äldst i Blekinge. 107 år gammal. 07:20 Hon bodde alltså i samma bostad i 107 år. 07:24 Ja kan man säga. Utom några veckor en sommar. Där hon jobbade i en annan lantand. Tillfälligt. Och vet du vem som kom till den lantand? Jo min pappa. 07:37 Och där var det liksom kärlek vid första ögonkastet. Så de träffades där. Och min pappa skulle bli trädgårdsmästare. För han var äldste pojken i den här trädgårdsmästarfamiljen. Men hur det var så blev ju han istället lanthandlare. Så de tog ju över den här lanthandlen. Och sen har lanthandlen tagits över i sin tur då av min lillebror. Som sen har lagt ner lanthandlen. För lanthandlar kan man inte... Det går inte att driva nu för tiden. Utan den fick läggas ner. 08:07 Men, förlåt, vad heter dina föräldrar? 08:10 De heter Olle och Inga. Olle och Inga. Ja. 08:14 Och vi befinner oss i norra Blekinge i en by som heter Belganet. 08:19 Belganet heter den, ja. 08:21 Kan du beskriva hur den här byn såg ut under 40-tidigt 50-tal när du växer upp? 08:27 Ja, det var... 08:29 lite små industri, små träfabriker. En fabrik gjorde träschackspel och den andra gjorde lite leksaker på olika slag. 08:41 Ganska nischat. 08:42 Rätt så nischat. Och jag brukar till filmer säga att jag som har skrivit sen om entreprenörer och småföretag brukar säga att det är lite som De startade små fabriker. En del som jobbar på lite större och startar egna fabriker. Så när jag sen blev reporter på Blekingeläns tidning så kallade jag den här lilla byen för Blekinges Gnosjö. Och än idag så är det de som kallar det för Blekinges Gnosjö. Trots att de flesta av de här fabrikerna är nedlagda. 09:13 Ja, just det. 09:15 Men du växte då upp där. Hade du några syskon? 09:18 Jag har två bröder, ja. 09:20 Jag var storbror. Du är storbror. 09:22 Hur var det att växa upp med lillebröd? Såg de upp till dig så? 09:26 Ja, det vet jag väl inte om de gjorde direkt. Det kan man väl inte säga. Men vi hade ju mycket kul ihop förstås. 09:34 Men jag var ju... 09:36 Jag var rätt så lite blyg på den här tiden. Jag var inte något... Jag vill ta igen det på äldre dag när jag har blivit lite mer kaxig. Ja, jag förstår. På den tiden så var jag lite... 09:49 Det var ju sådär också att tanken var ju att jag skulle bli lanthandlare också. För jag var ju äldst. Och på den tiden så tyckte man då att den äldste pojken skulle ta över butiken. 10:01 Och jag jobbade väldigt mycket när jag var barn. Det här med att jobba var på något sätt någon slags gemensam nämnare för familjen. För det skulle jobbas hela tiden. Min pappa hade ju också... 10:19 det i generna på något sätt att det skulle jobbas. Jag minns, när man inte jobbade så var man liksom, han sa när han blev äldre sedan, för att tala om jobb, att han var en gång hos oss och vi hade en väldigt trevlig dag och vi satt och tittade på gamla foton och vi pratade väldigt, hade du väldigt trevligt, jag och min fru och sådär. Och då när dagen var slut sa han, detta var en intetsägande dag. 10:50 Då menar han alltså att om man inte har arbetat så har man liksom inte riktigt gjort sig förtjänt att leva. 10:58 Han hade den lite grann och det gick ju i arv kanske till oss också lite grann att det skulle ständigt jobbas. Och vi som barn så jobbade jag väldigt mycket i den här butiken. Det skulle plockas upp varor och det skulle städas och det skulle göras ända ena ända andra. 11:13 Ja för jag tänker på, det växer ju upp i... 11:17 En familj där det känns som att er identitet på något sätt är arbete och kavla upp ärmarna och driver den här lanthanden. Ni bor ordagrant på familjens arbetsplats. 11:30 Hur mycket var du själv med och hjälpte till? Vad fick du göra? 11:33 Jag var med väldigt mycket och hjälpte till. Och ibland så var det ju så att byborna skulle komma och handla när affär var stängd. Och då sa de ofta, Anders du får ta det där. Då fick jag ner i butiken och jobba och sälja varor. Så det var ju lite handlar. Jag lärde mig att vara affärsman lite kan man säga också. 11:58 Hur gammal var du när du började hjälpa till? 12:00 Ja, det var 12-13 år sådär. Jag ska inte klaga så mycket på det för vi hade det ju bra och familjen hade ju bra tillvaro. Men hur det än är med en lanthandlare, han är ju lite centrum i byn. Så att det gällde att vi inte fick ha för mycket utsvävning och även om vi hade råd och ganska god ekonomi så fick man inte, för man hade ju den inställning att vi hade ju tagit bybornas pengar kan man säga. 12:33 Så att inte folk i byn skulle bli avundsjuka så fick vi liksom inte, även om vi hade råd att resa lite långt på semester och sådär va, så fick vi lov att hålla oss på nära håll när det var dags att ta den här en veckas semester som man hade på sommaren. Då fick vi packa konserverna i en liten trälåda och så en liten tält och så fick man åka då till Melbystrand som väl var den närmaste badorten. 13:01 Så vi ska ändå säga att under 50-talet här så fanns den här svenska jantelagen var påtaglig även i den lilla byn här. 13:09 Verkligen, verkligen. Det var verkligen påtaglig, det måste man säga. 13:12 Är det någon särskild kund som ni hade i lanthanden från den här byn som du minns särskilt? 13:20 Ja, jag minns till exempel när vi höll på julafton. När vi satt åt julmat och knackade på dörren. Då var det en som hade köpt en leksak till sitt barn som inte fungerade. Då kommer hon och knackar på dörren. Och säger, jag har köpt den här. Varför funkar den inte? Vad är det för fel på det här? Det skulle ju funka på. Det var en sån här elektrisk man med batterier som man skriver upp. 13:54 Så att visst. Men det hände ju hela tiden att hålla sig och gå väl med kunderna. 13:59 Så det är ju också lanthandelsproblem. Du får inte säga något negativt. För det värsta som kunde hända för min pappa det var att en kund slutade handla. 14:10 Det kunde ältas om detta. Varför har han inte varit i affären på en hel vecka? Har vi sagt något som var fel eller gjort något som var tråkigt? 14:20 Finns det någon lärdom efter en uppväxt i en lanthandel präglad av mycket arbete? Någon lärdom där du har tagit med dig vidare i livet? 14:32 Ja, alltså det har du ju ganska mycket eftersom jag lärde mig det här med kundvård och kundkontakter. Så jag har ju, sedan jag började som journalist så var ju jag, jobbade jag, jag menar jag var vd på privataffärer och jag hade en egen tidning som heter Driva Eget för småföretag. Där hade jag ju det här affärstänket med mig ifrån min barndom. Det här med att man, att... 14:56 kunderna, prenumeranterna på tidningen ska vara nöjd till exempel va kunden har alltid rätt men man måste på något sätt inse att jag ska inte börja blåka med mina kunder utan jag har bra kundvård och att ta hand om att jobba på kundens villkor att sätta sig in i vad kunden alltså läsaren vill ha och det är ju något som jag har haft i huvudet och det grundar sig från lanthandeln 15:29 Även den här säsongen så är Riksbyggen med som samarbetspartner och kompis till podden. Och då är det framförallt deras boendekoncept Bonum och Vivum som vi brukar prata om. Ni som lyssnar på den här podden vet ju hur mycket jag pratar om att livet ska fortsätta vara just livet. Oavsett hur gammal man blir. Att vi ska fortsätta vara nyfikna, träffa människor och göra det vi tycker om. 15:54 Och det är tanken bakom Bonum och Vivum. Boende med är riksbyggens bostäder för dig som fyllt 55 och vill ha ett bekvämt och lätt skött hem men också en given social gemenskap. Här bor du nära andra i samma fas i livet med naturliga möjligheter att ses, umgås och hitta på saker tillsammans. Ett boende där gemenskapen helt enkelt är en del av vardagen. 16:19 Och sen så finns ju Vivum och det är riksbyggens boendemodell för att tillsammans med kommuner skapa trygga och trivsamma boenden för äldre och personer som behöver extra stöd. 16:30 Och här ligger fokus på livet i boendet och hur man kan skapa en levande vardag och där de boende också får möjlighet att vara delaktiga och påverka sitt boende. För mig så känns det här som en väldigt fin tanke. Att även när våra behov förändras i livet så ska vi fortsätta få känna gemenskap, trygghet och delaktighet. 16:51 Jag älskar de här boendekoncepten som Riksbyggen ligger bakom. Att liksom ett boende inte bara handlar om vart vi bor utan också om hur vi vill leva. Är du nyfiken på Bonum eller Vivum och vilka bostäder som finns nära dig då kan du läsa mer på www.riksbyggen.se Tusen tack Riksbyggen! 17:21 Skolgången då för Anders nere i Blekinge. Hur var den där på mitten på 50-talet och framåt? 17:28 Ja, vi hade ju börjat få skolmat då faktiskt. Men det var ju precis på lördagen fick man ha med sig egna smörgåsar. 17:38 Men ja, alltså jag var ju ganska blyg som barn. 17:44 Och det grundade sig väl delvis att jag spelade inte fotboll. 17:50 Jag var urus, jag har inget bollsinne. 17:52 Och det är viktigt med det på en sån här liten by. Så jag var lite utanför faktiskt när man skulle välja lag. Och ibland när det skulle välja så var det nästan sist. Det var en tagg i det där. Just att jag inte spelade fotboll, för det gjorde de andra grabbarna, nästan alla. 18:15 Minns du den känslan av att bli valt sist? 18:18 Ja, det minns jag. Det kändes som en tagg. 18:23 Möjligen hävdade jag mig något genom att jag var ganska duktig på att simma. Jag tog simmärken i den här liten sjö som ligger i den här lilla byn. På sommaren cyklade man 3-4 kilometer till den där sjön och så gick man i simskola. 18:41 Och blev ganska duktig på att simma och tog sådana här magisterkandidaten och bronsmagistern och sådana här märken. De andra grabbarna i byn hade inte gjort det, de var inte lika duktiga på det. Så jag hävdade mig lite grann där kan jag säga. 18:57 Hittar du din grej där istället? 18:59 Min grej där. Och när det var avslutning på den här simskolan då hade man skämt hopp. Då skulle man klä ut sig i lite roliga kläder och hoppa ifrån hopptornet. 19:10 Vad klädde du ute till då då? 19:11 Ja det var lite hattar och grejer. En gång så gömde vi en, jag och min brorsa gömde en död gädda nere i vattnet och sen så låtsalt att vi fångade den och drog gädda på det. 19:25 Så att det var lite ploj sådär. 19:30 Men är skolgången en tillbakadragen och blyg kille så? 19:36 När kom vändningen? För du är ju inte så idag. Varken vad du har sagt eller hur det känns. 19:44 Jag började ju sen i Realskolan i Rolneby. Jag åkte buss klockan sju varje morgon där. 19:52 Och jag var lite tidsoptimist. 19:58 De brukar säga att Anders kom springande med en smörgås i handen och så fick bussen vänta. I alla fall åkte vi de här tre milen till Ronneby varje dag fram och tillbaka och sen var jag i gymnasiet. 20:12 Och sen... 20:15 När jag gick i gymnasiet så tog jag jobb som vaktmästare på Blekingeläns tidningslokalredaktion i Rondeby. Då hade jag en baktanke med det, att jag skulle få mina bilder publicerade. För jag var som tonåring väldigt intresserad av foto. Jag hade mörkrum hemma i föräldrahemmet och framkallade bilder. Det är också det. Så förstår inte folk idag hur man gör. Men det är att man har förstorningsapparat och så gör man bilder och så får man fram. 20:48 Jag tänkte att om jag nu jobbar som vaktmästare så kanske jag kan sälja in några av mina bilder. Och det gjorde jag systematiskt kan jag säga. Jag tog bilder på alla de här fabrikerna i den här lilla byn och gjorde små storiesar på dem. 21:03 och skrev lite texter till dem och jag refererade fotbollsmatcherna trots att jag inte visste mycket om fotboll men frågade mina kompisar vilka som var bäst på plan så jag var inte särskilt intresserad av fotboll men jag ville gärna skriva om det Och så sa de ju där sen i den här Blekinge Läns tidningen att det var ju så bra skrivet det där så du skulle kunna bli reporter. 21:27 Och så blev jag reporter på BLTs huvudredaktion i Karlskrona. Men jag skrev också en del artiklar om saker som hände på gymnasiet. 21:41 Och plötsligt så kändes det att jag var någonting. De började se upp till mig, det är han som skriver i tidningen. Jaha, och till och med lärarna såg jag att jag hade gjort en artikel. 21:54 De såg mig, jag hade inte riktigt blivit sedd innan. 21:59 Jag hade hittat ett yrke, ett jobb som gjorde att jag fick självförtroende. 22:08 Men alla i byn där du växer upp måste ändå ha någon form av förväntan på dig som äldsta son i lanthandlarfamiljen. Att du faktiskt skulle ta över lanthandeln till slut. Kände du av den pressen? 22:22 Ja, det kan man väl säga. Det var lite press. Det måste jag ju säga. 22:27 Men samtidigt så var ju inte föräldrarna pressade mig inte egentligen. Det var inte så. 22:34 För nu tog min lillebror över Lantan i stället. Men om inte han hade gjort det, då hade de nog blivit lite besvikna. Ja. 22:42 Men föräldrarna tyckte ändå att jag skulle naturligtvis göra det som jag gillade. De motarbetade aldrig mina ambitioner att bli fotograf eller journalist. 22:55 Men minns du första gången när du själv hade skrivit något i den här skoltidningen? Vad var det du skrev då, minns du det? 23:03 Alltså det är mitt största minne. Det är ju... 23:08 Floyd Patterson hette, det var han som boxade, Ingmar Johansson. 23:14 Och Floyd Patterson skulle komma till Ronneby Brunn och visa upp sig och hoppa rep och göra olika saker på Ronneby Brunn. 23:24 Nej, för de som inte vet är ju en världsmästare i tung vikt. 23:27 En världsmästare i tung vikt. 23:28 En boxningslegend. 23:30 En riktig legend. En riktig legend. 23:33 Och då skulle jag, då hade jag just börjat på den här lokalredaktionen i Ronneby. Och då fick jag ett sådant förtroende från redaktören där, som jag är evigt tacksam för att han hade, sa att du kan ta hand om, bevaka det här. Du får ta bilderna och skriva om Floyd Patterson som under helgen var på Ronneby brunn. Mm. 23:58 Och konkurrenten Sydöstrand kom med fyra man som skulle sitta där. Och jag som 16-17 år skulle göra alltihop. Och på måndagen var det topp på Bekingelens första sidan med mina bilder och min text. 24:21 Och det var jag så stolt över. Och framförallt tyckte jag det var så fantastiskt att jag på kvällen fick åka taxi tre mil ifrån Ronneby hem till den lilla byn i Belgaren. Det tyckte jag var så otroligt. Hur de tyckte att de skulle kosta på mig den här taxiresan. Ja, det var ju enda möjligheten att komma hem naturligtvis. Såvida inte mina föräldrar kunde komma och ha hämtat mig. Det hade ju varit en möjlighet. Men jag fick åka taxi. Och jag kommer ihåg än idag hur stolt jag var när jag kom tillbaka till skolan där på måndag. 24:56 Och folk såg i tidningen att det var jag som hade gjort en stor artikel om Floyd Patterson på Honneby Brunn. 25:04 Det är fantastiskt. Och den här journalistiska banan är ju egentligen bara början på en helt otrolig karriär. Vi ska prata vidare om det alldeles strax. Men först ska vi ta oss lite fika. 25:29 Det är lite kardemumma-bullar. Hur känns det då, en kardemumma-bullar så här på eftermiddag? 25:35 Min mamma gjorde jättegoda bullar också. Gjorde hon det? 25:37 Ja, verkligen. Vad brukar mamma baka i Blekinge? 25:43 Minns du något från barndomen? 25:44 Ja, det var kringlor och bullar. Kringlor minns jag särskilt. 25:51 När hundra sex år var på besök hos oss, eller hundrafem här i Sickla. 25:58 Och då skulle hon baka kringlor. 26:00 Och hon såg lite dåligt, men lyckades baka de där kringlorna. 26:06 Och då tänkte jag direkt, det där måste ju vara en artikel i tidningen Hembakat. 26:11 Som var en systertidning till Driva Eget som jag då drev. 26:16 Så jag gjorde en artikel på mammas receptet med bilder på mamma när hon bakar kring. Och problemet var ju att hon visste inte riktigt hur mycket det var av olika ingredienserna i det här receptet. Hon tog ju liksom en näve sånt och bjöl och sånt. 26:33 106 år gammal och baka fortsatt sockerkringlor. Otroligt. 26:40 Hur var det då att ta farväl av din kära mor? Hon är 107 år gammal. 26:46 Ingen av er kan ha förväntat er att hon skulle leva så. 26:49 Man kan inte vänta. Jag tycker att man har haft en fantastisk tur som man har haft föräldrar. Min pappa blev 98. Att man hade föräldrar som var friska in i det sista och inte... 27:03 Hon såg och hörde lite dåligt men annars var hon fullt klar i huvudet. Men i den åldern så kändes det ändå förväntat. Hon somnade ganska stillsamt och även min pappa hade inga större plågor på slutet. 27:26 När hon var i den här åldern de sista åren, när hon går bort 107 år, är det något särskilt som hon sa till dig när hon tänkt tillbaka till livet som du minns särskilt? 27:40 Ja, hon har ju haft rätt så mycket samtal med henne. 27:44 öppna samtal om hennes mamma, den här Matilda som hon hette, om hur ledsen hon var när hon dog i astma när jag var bara ett halvår gammal. Och då vet jag att hon skrev, det fanns något som hette Lillens bok. 28:07 Man skrev små sammanställningar med bilder. Hon skrev att du ska veta lilla Anders när du blir stor. Att du hade en så god och fantastisk mormor. Det var gripande. Det kom jag ihåg lite extra. 28:32 Men nu vi går vidare. 1967. 28:36 Dagen H. Söndagen den 3 september 1967. Då händer det två saker. Dels så ställer Sverige om till höger trafik. 28:48 Ja. 28:49 Och du, just den här dagen, ska du flytta från förhållandevis Lilla Blekinge till Stockholm för att studera? 28:57 Ja, på måndagen där. 28:59 Jag tror strategikomläggningen var på söndagen. Eller lördagen eller söndagen. Och sen på måndagen så skulle jag ju börja journalisthögskolan. Ja. 29:07 Och då hade jag ju köpt en sån här gammal folkvagnsbubbla som förresten, jag och min brossa, vi åkte till England med det året innan jag började på journalisthögskolan. 29:23 Och jag kan inte förstå än idag att föräldrarna släppte iväg oss. Och jag måste säga att de hade ett fantastiskt förtroende för oss. Som vågade släppa iväg oss att åka genom Sveriges vänstertrafik. Sen så fick vi åka över Tysklands högertrafik. Och sen tillbaka till vänstertrafik. Och sen hade inte... 29:42 Var det någon färjestrek så vi var tvungna att åka över. Vi kom in i Frankrike. När vi kom till Paris rusade vi upp för att se Mona Lisa på Louvren. Åkte iväg med den lilla folkan. Sen körde jag igenom till hela Tyskland. För att komma till din fråga. 30:02 Så var det ju så att jag åkte på första vardagen efter högtrafiken. Och då fick man ju köra väldigt sakta till Stockholm. 30:10 Ja, hur sjutton gick den resan? 30:12 Jo, men det gick ju sakta men säkert kan man säga. Jag tror det var, om jag minns rätt, det var 60. Man fick köra ju 60 kilometer. 30:21 Och sen kom jag ju till storstan där. 30:24 Och på journalisthögskolan. Det var ju också intressant för att jag hade ju jobbat lite på Blekinge Läns tidning. 30:34 Till skillnad från många av de andra som gick i min klass på journalisthögskolan. En del kom direkt från gymnasiet och kom till journalisthögskolan för att de skulle förändra världen. Det var under vänstervågen i Sverige. De tänkte sig att journalistik gick ut på att skriva ledartiklar som man skulle propagera för politiken. 31:00 Och jag var ju jordnära, jag hade ju liksom egentligen inte någon större politiskt engagemang överhuvudtaget när jag kom till Stockholm. Men mötet är det mellan mig och några andra sådana här som kallas praktiker, sådana som hade jobbat. 31:16 När vi mötte Margareta Galpe och flera andra i vänstersvängen. De började prata politik och jag och mina kompisar som hade jobbat på tidningar pratade om hur det var på tidning. Det mötet var ju fantastiskt bra. Det var ju två världar som möttes där kan man säga. 31:39 Och det var väldigt givande. Jag fick ju upp ögonen för det här med världen utanför Blekinge. Och de fick väl upp ögonen för hur det egentligen gick till på en tidning. 31:52 När du började studera på Journalisthögskolan här på 60-talet, vad ville du med ditt skrivande då? Ja, jag... 32:03 Det började med att jag, det är ju det här med, jag blir inte blyg för att säga att man vill ha uppmärksamhet. Det var nog mycket det i början där. 32:15 Men det utvecklades ju sen efterhand mer som att jag tyckte det var så fantastiskt att kunna hjälpa människor. 32:25 När jag sen hade gått journalisthögskolan så hade jag också en väldigt tur började på Expressen. 32:32 För så var ju världens bästa journalistskola kan man säga. Med tanke på att man alltid varje dag ska hitta en vinkel som de andra morgontidningarna, DN och Svenska Dagbladet inte hade. Och det var inte så svårt för de var inte alls. De såg aldrig. Utan vi gör den mänskliga vinkeln. 32:52 Så då var jag reporter och kriminalreporter. Och sen började jag ju att skriva om privatekonomi, skatter och sådana saker. Och då fick jag, då blev min ambition mera att jag kände en tillfredsställelse att hjälpa folk med att förstå svåra saker. Och hjälpa dem att förstå hur man skulle bäst klassera sina pengar i fonder till exempel och sånt. 33:19 Det blev ju den drivkraften, men det kom ju lite senare. 33:25 Hörni, i helgen så fick jag besöka bjuvfesten nere i Skåne. En riktig folkfest fylld av sång, dans och gemenskap. Jag brinner ju för att äldres röst ska få höras och att äldre ska känna sig inkluderade och delaktiga i samhället. Så tillsammans med dansprofilen Tobias Karlsson var vi då inbjudan till Bjuv kommuns hälsofrämjande tält. Och där fick jag den stora äran att både träffa och intervjua tre äldre bjuvbor live på scenen. Birgitta, 84 år. 33:56 Brita, 94 år. Och Ungtuppen Kurt, drygt 70 år gammal. Så otroligt kul. Jag vill bara säga tusen, tusen tack till Bjuv kommun för inbjudan. Och tack till er som kom och lyssnade. 34:14 Jag vill ändå ta mig tillbaka till den här tiden innan du börjar som journalist. För två år efter att du har flyttat till Stockholm så skulle ditt liv på många sätt förändras på en danskväll om jag har förstått det rätt. 34:28 Ja då träffar jag ju Margareta. 34:31 Då hade jag väl gått, det var ju ungefär ett år efter jag hade kommit till Stockholm. Och det var ju min lycka, att jag träffade henne faktiskt. Det började faktiskt med att jag träffade hennes kompis. 34:44 Vad säger du? Triangeldrama! 34:48 Nej, men sen åkte kompisen och skulle åka hem under sommaren. 34:55 Och då var Margareta kvar. 34:57 Hon bodde i sin liten lägenhet ute i Trollbäcken i Stockholm. 35:02 Så då blev det hon och jag där. Först var hon lite tveksam där för att jag hade haft ihop det lite med hennes kompis. Ja. 35:15 Men hur det var så skulle jag ju ändå, vi sa till henne att vi kan gå, jag skulle börja för jag var ju egentligen mest intresserad av henne va, så sa vi gå på Grönan, vi kan bara som kompisar gå till Gröna Lund. 35:32 Det var något du bara sa. Du hade en dold agenda. 35:34 Ja, det är lite så. Och sen... Och då hade jag ju presskort. 35:40 Och då kan man ju... På den tiden ta sig in på gröna runder utan att betala. Det var ju lite viktigt. 35:47 Ja, såklart. 35:48 Och då så... 35:50 Innan vi skulle gå in, då tog jag henne i näven och då höll henne under armen. Så det var lite symboliskt att då var hon min där när vi gick in på Gröna Lund och på den vägen ner. 36:04 Ni har ju hängt ihop och varit gifta i över 57 år nu. 36:10 Vad var det du föll för då? 36:13 Det där är alltid lite svårt att säga. 36:18 Men det var på något sätt självklart. Hennes skratt kan jag säga. Jag hade speciellt hennes leende och skrattat. Det kommer jag särskilt ihåg. Jag hade någon bild där på hur jag tyckte... 36:37 Du kan väl skicka över en bild så kan lyssnarna få se den i våra sociala medier. 36:41 Ja, vi kan se det. 36:43 Vad skulle du säga är det bästa med henne då? Ni har ändå levt i över 50 år ihop nu. 36:51 Vi har väldigt respekt för varandra där. Jag har naturligtvis ibland lite dåligt samvete att jag hjälper till lite för lite hemma och jag har jobbat lite för hårt. När barnen var små jobbade jag lite för mycket. Jag jobbade ju på Expressen på den tiden. 37:07 Och det blev ganska mycket sena kvällar och jag var ju så besatt av det här med att få till rubriker och hittar man en nyhet så skulle det absolut följas upp och jag ville inte släppa det till någon annan och jag skulle göra det. Så jag har ju lite dåligt samvete att jag, men samtidigt så har ju hon respekterat det och vi har ju en fördelning tycker vi mellan oss som alltid har fungerat utan att Det har aldrig egentligen blivit några slitningar. Det har liksom varit på något sätt självklart. 37:39 Sen har ju det naturligtvis så att jag har dragit ihop en hel del pengar under min tid. På grund av att jag jobbade så hårt och jag skrev böcker om skatter. Jag var bakom ett dataprogram för skatt som jag då fick royalt inkomster på. Och Till slut skulle de här pengarna användas på något sätt, för det har jag alltid sagt. 38:08 Vid 1990 kunde vi köpa det här stället ute på Värmdö, som tyckte vi var så perfekt. Det var med sjuutsikt och lite strandtomt och sådär. 38:23 Och då tyckte ju både Margareta och barnen, för då förstod de att pengar faktiskt kan vara till stor nytta för livet. För utan mitt håla arbete med allt jag hade gjort så hade vi nog inte kunnat köpa det där stället. Men nu kunde vi göra det och det kändes väldigt bra. Också gentemot barnen, de två barnen, att de förstod att pappa sliter ihop de här pengarna så vi kan ha det här paradiset. 38:54 Vad skulle du säga, vad betyder det för dig att ändå få ge tillbaka någonting till familjen efter all den här perioden som du har varit borta från dem? 39:04 Ja, det betyder väldigt mycket. Väldigt, väldigt mycket. Det har jag tänkt på många gånger. Trots allt så har ju familjen varit i centrum, men jag har ju haft den här... journalistiska drivkraften som nästan var lite jobbig ibland. Jag hittar ju hela tiden vinklar och artikeluppslag. Det var ju till och med så när vi åkte på semester med familjen- Så hade jag svårt, när jag såg någonting som jag sa, det där passar ju som en artikel i Expressen. 39:38 Då hade jag jättesvårt att säga det strunta i. Utan jag tog ju lite bilder och när jag kom hem skrev jag den här artikeln. Och sen att jag kunde ta ut lite traktament från Expressen på grund av att jag hade skrivit den. 39:53 Det var ju också en sak. 39:55 Har Margareta hela tiden jobbat också? Eller har hon varit hemmafru som var vanligt på den här tiden? 40:00 Nej, hon jobbade som lågstadielärare. Och sen blev hon utbildad till svenska tvålärare för invandrabarn. Men på den tiden var det också en fördel att vara lågstadielärare. För då kunde hon jobba fram till två, tre. 40:22 Och så kunde hon hämta barnen. 40:24 Och så kunde hon jobba lite på kvällen. Dagens lärare måste ju jobba full arbetstid. Men på det viset så kunde det bli rätt så bra. För jag behöver aldrig ha bekymring om att jag ska hämta barnen på dagis. Dessutom var vår son hos Margaretas mamma och pappa. Jag hade aldrig dåligt samvete för att jag inte hämtade och lämna det. 40:48 Vi lever ju i ett betydligt mer jämställt samhälle idag i relationer sett till karriär och sånt. Och många av mina gäster i podden sedan tidigare har ju pratat om en... 41:01 Och med fördelning där många har varit hemmafruar under en stor del av perioden barn och sånt kommer. Detsamma gäller min mormor och morfar till exempel. Det var en morfar som jobbade och mormor var hemma. Skulle du säga att det är en nyckel också för att få ett förhållande att gå ihop? Att hitta balansen i det här oavsett om det som idag kan vara kvinna så kanske jag karriär och mannen är mer hemma eller vice versa. Mm. 41:26 Det är ett sätt att få ett förhållande att fungera långsiktigt. Har du och kanske Margreta något mer tips på hur man får ett förhållande att hålla i över 50 år som ni har haft det hittills? 41:41 Ja, man måste ju vara väldigt öppna med varandra, öppenhjärtiga. Så man liksom inte har några hemligheter för den andra. Och det här med att respektera varandra som vi tycker vi har gjort under alla tider. Så det har funkat jättebra. 42:00 Vad har hon betytt för dig, Margareta? 42:02 Ja, men det är ju allt egentligen. Utan henne så hade jag ju... Jag brukar säga att jag har haft en rasande tur genom livet. Alltså oförkänd tur kan man säga. Jag hittade rätt jobb utan problem. Jag hittade rätt partner utan problem. Allting har gått min väg. Hela vägen. Så att hon har ju betytt... Utan henne vet jag inte hur det hade gått. För hon är ju en del av mig. Jag brukar faktiskt alltid säga det när någon berömmer mig. 42:29 ge mig något beröm utan Margareta hade det aldrig gått det är faktiskt svårt hon hade ju bra tålamod också med att jag jobbade lite för mycket vi ska ta en stund tillsammans du och jag och lyssnarna och faktiskt hylla Margareta litegrann för du har ju valt dagen till lära en låt i hennes tanke ingen vet det jag vet en hemlighet 43:01 Någon som jag tycker om har gjort mig helt Kan jag hjälpa att jag känner det så här? Och den blick som jag fick sa mig allt Det jag vill kan jag nog få Och nu börjar jag förstå att jag är kär För jag vill vara din, ska du veta Bara, vara din, Margareta Står dig vid din dörr, kär som alltid förr Men vågar inte ringa Pulsarna vi bränder så heta Känner du som jag, Margareta Blickarna du gav, gav du dem som slag Eller ej 44:17 Jag ska hjälpa lyssnarna ändå. Vi hade kunnat prata om din karriär som journalist i ett helt eget program och du har bland annat vunnit stora journalistpriset, en av de mest ärofyllda priserna inom branschen. Men sammanfattningsvis kan vi ändå säga att du borde bland annat arbeta på Expressen innan du egentligen blev en av Sveriges mest kända ekonomijournalister. 44:41 Under många år har det varit chefredaktör för privataffärer och gjort det känd som en folkbildare som gjort privatekonomi begripligt och användbart för vanliga människor. Det har också skrivit som varit inne på flertalet böcker och sen hörts som expert inom privatekonomi. 44:58 Det är ett otroligt CV men jag vill ändå göra en djupdykning ihop med dig. 1973 så utspelas egentligen en av Sveriges mest uppmärksammade kriminaldramen. Normans torgsdramat. 45:19 Och så går vi över till den dramatiska bankokkupationen som pågår i Stockholm just nu. Det är alltså en kåpistbeväpnad man som sedan i förmiddags barrikaderar sig på kreditbankens huvudkontor vid Norrmalmstorg i Stockholm. All tillgänglig Stockholmspolis finns just nu kring banken där enligt uppgift just nu minst sex personer hålls som gisslan av den här mannen. 45:42 Här är du då krimreporter på Expressen och hamnar mitt i stormens öga. 45:49 Ja, visst. 45:51 Kan du ta oss tillbaka till år 1973 och den här tiden när du som journalist bevakar Norman Storchstramen? 45:57 Vi var väl ungefär tio reporter från Expressen som stod där för normalt stå och väntade att det skulle hända saker. Vi hade hyrt in oss på Hotell Stockholm som ligger mitt emot där. Det var ju en uppståndsutan all lika. Dag efter dag pågick ju detta. De här gisslarna som satt var svårt att förstå. Det kom ut bilder på hur Clark Olofsson och den här rånaren... behandlade gisslan och de satt med snar och de halsen och sådär och hon vädjade till en som heter Kristin Enmark som är en i gisslan vädjade till Olof Palme om att han skulle ge rånarna frilejd och hon stod liksom på rånarna sida och sen kom de då ut de här Vad minns du? 46:47 Vad är det du tänker och ser? 46:49 Ja, de låg ju på bor, de här gisslarna. Och jag minns att hon, Christine Emma, satte sig upp på borren och viftade åt honom. Och så var det ju poliser, det var ju de som hade gått in i bankvalvet, som var några med bara överkropp, som hade liksom... Jag vet inte varför de hade det, men de hade kommit in och skurit av de här snarorna som hängde där i taket. Det sprutades ju in tårgas, så de var ju omtöcknade av tårgas. 47:24 Och så såg man ju då Clark Olofsson och Janne Olsson Gissland som kommer ut med händerna över huvudet. Den där bilden minns jag, har jag huvudet. Och vi hade blivit tilldelade då av vår chef på Expressen att vi skulle bevaka. De var nämligen på olika sjukhus, alla de här gisslarna. Och den här Christine Enmark, hon skulle då till Sabbatsbergs sjukhus. Så jag hade blivit tilldelad att jag skulle åka dit och satt i väntrummet. Och hade förväntat mig då att jag skulle få tala med läkaren om hur hon mår. 47:58 Eller jag skulle kanske få se henne så jag kunde se hennes blick, hur hon liksom var sådär. 48:05 Och satt där och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade redan gått i press och det var bara Expressen och Aftonbladet som kunde skriva om detta då till nästa dag. 48:15 För då kom nämligen ut en person från sjukhus och sa, det går bra att komma in och intervjua Kristin Enmark. Så jag fick ju komma in och intervjua hur det då var och hur hon hade upplevt det hela. Och det var ju då hon till mig och till den personen på Aftonbladet sa att hon kritiserade polisen och stod liksom på rånarnas sida. 48:37 Jag hade en fotograf med mig så det togs bilder och sen åkte jag tillbaka till Expressen med ilfart och satte mig och skulle skriva på skrivmaskin förstås. Det var långt innan det fanns en dator och då var det klockan sent. Det blev pressläggning. Klockan var tre, fyra på morgonen. 48:57 Så att när jag satt och skrev och så kom det när cheferna bara ryckte manus ur min skrivmaskin. För det var ju det som var den stora storyn. Det de andra nio reporterna hade åstadkommit. Det var ju egentligen ingenting värt jämförelse med att få en intervju med huvudpersonen. Och dessutom var det ju så att... Det där som hon sa, det myntades ju begreppet Stockholmssyndromet sen. Stockholmssyndromet är ju detta att när man tillsammans med brottslingar väldigt länge så står man till slut på brottslingarnas sida. 49:31 Så detta Stockholmssyndrom myntades egentligen efter min artikel. Ja. 49:40 Otroligt att få lyssna till. Generellt sett, vad är du mest stolt över med din karriär och allt du har åstadkommit? 49:50 Jag är... 49:52 detta att jag kan ha hjälpt svenska folket med mina artiklar. För det blev ju sen efter det att jag var kriminalreporter så blev jag ju privatekonomisk kribent. Hon skrev och pratade i radion och sådär. Och att lugna folk, det var ju ofta så. Ibland så när det hände, när det var en Kaos på börsen och kurserna gick ner. Då kom ju ibland tv-aktuellt rapport till mig. Kan du kommentera det här börsraset? 50:24 Då hade jag standardsvaret att met råd till folk. Ta det lugnt. Det kommer att, aktierna kommer att gå upp. Ha is i magen. 50:35 Ha is i magen. Och det blev ju till slut nästan lite löjligt. Jag blev nästan lite hånad över de här. För jag hade ju nästan i olika tappningar så hade jag ju två huvudråd. Det ena, man ska ta det lugnt. Inte hoppa ut och in i fondmarknaden, aktiemarknaden. 50:53 Och sen ska man sprida sina risker, alltså att inte alla äger samma korg. Det blir ju andra. Och de där två råden, det blev ju, jag tyckte till slut att jag blev trött på dem själv, men i olika tappningar så kommer de tillbaka. Och jag kan fortfarande hävda att det är de två viktigaste råden egentligen. 51:14 Man klarar inte av att hoppa in ur aktiebörsen och till slut så kommer aktier och aktiefonder att slå det mesta. Så det tycker jag var väldigt viktigt. Men jag är också rätt stolt över att ha varnat folk från skojare. 51:35 Det finns ju så många bedragare som ska försöka lura till sig pengar på olika sätt och jag har liksom varnat för en det ena och en det andra och om man då kan få någon att liksom följa mina råd på det sättet så tycker jag det känns ju tillfredsställande. 51:52 Det är tidlösa råd kring ekonomi som håller det såklart än idag. Du skriver ju också fortfarande i olika forum. En sida som du ändå skriver på är ju poddens trogna kompis och samarbetspartner 60plusbanken. Det du skriver lite artiklar och sånt på deras hemsida va? Absolut. Vad skriver du om där? Ja men det är ju också råd till seniorer, 60plusare. 52:18 Så att det tycker jag också är viktigt att jag kan fortsätta med detta även vid min ålder så att säga. 52:27 Och det är samma där också att jag förklarar krångliga saker kanske också och vill att folk kan ta tillvara sina rättigheter. För det är många som inte kanske fattar alla krångliga regler. Det finns ju så väldigt mycket krångliga regler då. Och skattesystemet, det var mycket värre förr. Jag gjorde mina deklarationsbelag i Expressen. Men även nu så finns det en massa krångel som man vill att folk ska klara. Lära folk att klara det. 53:00 Vill man läsa mer där så är det 60plusbanken.se som gäller. 53:08 Du har ju varit inne på det. Jag vill inte vara för ful att gå in i detalj. Men du har ju tjänat en hel del pengar på dels skattedataprogrammet. Och du var ju delägare i privata affärer också. Och egentligen den första delägaren utöver Bonje-familjen i en sån här tidning. Som du också har sålt och tjänat pengar på aktierna. Du berättade om huset du kunde köpa ute på Värmdö. 53:31 Och du nämnde tidigare för mig också om ett hus i Thailand. 53:35 Vad betyder pengar för dig? 53:38 Ja, pengar har ju inget egenvärde. Det är ju också något som jag brukar säga till mina lyssnare och läsare att pengar är till för att användas. Och har man tillräckligt som jag har själv, vi har familjen, våra barn har vad de behöver, vi själva har absolut det man behöver. Det som då blir över, det får man ju se till, tycker jag, att man ska se till så att andra tar del av det. Så jag har ju nu engagerat mig på olika välgörenhetsprojekt. Så vi har bildat en liten stiftelse där vi ger lite pengar till välgörenhet. 54:12 Och jag engagerar mig i det här hand in hand och försöker hjälpa folk i de här byarna med den här utställningen som vi pratade om. Så jag tycker det finns en del äldre som... 54:27 Inte förstår att pengar ska användas utan tror att pengar ska samlas på hög. Så man ska ju för det första undra sig själv så mycket man kan. Men när man har gjort det och har så gott vad man behöver. Då tycker jag man ska dela med sig. Naturligtvis till barnen men när barnen också har vad de behöver. Då kan man väl dela med sig till andra som behöver pengarna bättre. 54:49 Det är väldigt fint att höra och jag vet det engagemanget du har för välgörenhet i olika former. Det ser ju olika ut runt om i landet med ekonomiska förutsättningar och så har det alltid varit på olika sätt. Om man tillhör en familj eller man själv har det knapert rent ekonomiskt, med all din erfarenhet och din bakgrund, finns det några handfasta tips till dem? 55:23 Vart börjar man? Hur ska man tänka för att få vända skutan? 55:28 Ja, för det är ju naturligtvis väldigt lätt för mig att sitta här som har vad jag behöver. För jag vet ju att det finns ju väldigt många pensionärer och andra som har det väldigt knapet. Och det är tufft. Priserna stiger och det ena med det andra. Men samtidigt så måste jag säga att om man tänker efter så kan man nog dra in en del av sina kostnader utan att dra ner på sin standard. 55:55 Alltså... 55:57 Jag tycker att rådet är där att se efter vart pengarna går. Vart går de pengar man får från sin pension eller sin lön? Vart går pengarna? Om bara det att man tittar efter, då finner man förmodligen att man har en del utgifter som egentligen inte behövs. Man har en del internetabonnemang, man kanske prenumererar på några digitala tidningar och tv-kanaler som man egentligen inte behöver. 56:26 Det gäller att se till att man rensar bort det och sänker sina kostnader genom att se till att man har det bästa mobilabonnemanget och det mest prisvärda. Att man inte betalar för mycket för sina försäkringar. Spela ut försäkringsbolagen och bankerna mot varandra för att sänka sina kostnader utan att försämra sin standard. 56:51 Ja men det är klokt. Du utgår från att rannsaka kostnaderna innan man försöker leta fler intäkter. Ja, absolut. Det är väl ett bra sätt att göra det stegvis. Hur skulle du beskriva ditt liv idag då? 81 år gammal snart här i oktober. 57:05 Ja, det... 57:07 Det som är gemensamt med det mesta, som jag har sagt, det är ju att jag har haft väldigt tur genom livet. Det vill jag säga. Och att jag har fått göra så mycket bra saker genom det. Allting har gått min väg. 57:22 Men det är jag nyfiken på när det kommer till tur. Tror du att tur bara är tur? Eller har man förtjänat det? 57:28 Man ska ju se till att man skaffar sig tur, som Ingvar Stenmark sa en gång. 57:33 Vad var det han sa? Jo, Ingmar Stenmar sa. 57:35 Ju mer man tränar, ju mer tur har man. Och det är kanske lite grann så med mig. Ju mer jag försöker, ju mer tur har jag haft. 57:42 Ja, visst. 57:44 Det här med affärsinstinkten kan ju ha sin betydelse. Jag har ju liksom den här, det sitter lite i ryggmärgen från lanthandeln, att man ser en affär eller man ser en möjlighet, antingen att göra en journalistisk sak och sådär, då nappar jag på det. Och ofta har det ju gått min väg, men jag menar, jag har gjort misstag som alla andra. 58:05 Jag startade en tidning en gång på Bonniers som hette Smart som skulle vända sig till ungdomar och deras privata ekonomi. Och fick en massa marknadsföringspengar av Bonniers. Och vi fick lägga ner den efter fyra nummer. Så jag har ju gått på nitar under min karriär också. 58:26 Men du har vågat? 58:27 Jag har vågat, det kan jag säga. Ja. 58:32 Att lära sig sina misstag, det är också något som man ska göra. Men du känns ju väldigt optimistisk generellt sett. 58:40 Ågnar du någonting i ditt liv? 58:43 Med optimism, det kanske går till överdrift ibland. På vilket sätt? Att jag är för optimistisk, jag är lite tidsoptimist. Men då kommer Margareta in där och tar ner mig på jordar. 58:58 neutraliserar optimismen lite men ångrar du något? 59:05 jag kan säga att om jag tittar tillbaka jag tycker att allt har gått min väg möjligen kan jag ångra att jag aldrig lärde mig spela något instrument eller sådär det kan jag möjligen ångra den ångesten är väl överkomlig? överkomlig, jag hade väl inte sådär jag hade inte lika bra musiköra som Margareta heller där kompenserar ni varandra också? ja, precis, absolut 59:30 Vad drömmer de framåt då? 59:33 Att jag och familjen ska vara friska. Det är det viktigaste. Det har vi inte talat så mycket om. Men i vår ålder är det det absolut viktigaste. Och jag känner mig frisk. Jag har två nya höfter. Och efter det så går jag också dessutom bra. Och sen så kan jag ju tycka att jag fortsätter med att vara ute i skog och mark och fotografera och... 59:56 Margreta och jag kan nå på landet och bada vid bryggan och sådär. Det är väl sånt som jag värdsätter väldigt mycket. 60:05 Livet på riktigt. 60:06 Det är livet. 60:09 Vi ska avsluta vårt samtal här idag med att du ska få rikta dig mot alla som lyssnar just nu runt om i Sverige med ett livsråd baserat på det liv som du har levt. Anders, vad vill du säga då? 60:24 Ja, det är kanske lite förmätet att komma, men jag tycker att i vår ålder så ska man försöka ta tillvara på varje dag av livet. Och jag tycker kanske att man ska försöka göra något meningsfullt varje dag. Och det är ju lätt för mig att säga att då kan jag ut och resa och jag kan kosta på mig något som har pengar så det räcker. Men jag menar också att göra små meningsfulla saker som till exempel att ringa en kompis som man inte har talat med på väldigt länge. 60:56 Att gå på en liten skogspromenad där man aldrig har gått. Eller läsa en bok som man aldrig har läst eller upptäcka något nytt som man på kvällen kan säga idag har jag gjort det här. 61:08 För annars är det lätt att dagarna bara flyter ihop till en enda stor massa utan man börjar försöka hitta på något som är meningsfullt. 61:19 Väldigt sunt och det kan jag säga att kan appliceras i allas liv oavsett ålder och jag ska säga till och med i synnerhet till de yngre lyssnarna för idag så går allting så fruktansvärt fort i våra liv. Absolut. 61:36 Karriär och familj och vänner och allt det digitala med sociala medier. Dagarna bara springer. 61:45 Så en sak som du säger är att man faktiskt gör någonting meningsfullt. Men den största nyckeln är att man på kvällen noterar det för sig själv. Vad är det jag har gjort idag som är meningsfullt? 61:56 Ja, precis. 61:58 Och på det sättet så fyller man ett liv med mening. 62:02 Idag ska jag redigera lite bilder till min kommande utställning. Det blev dagens jobb efter det här. 62:08 Och det här samtalet med all klokskap som du har gett mig och lyssnarna. Och framförallt en timme med ett väldigt intressant, fint och givande samtal om ditt liv. 62:22 Världens största tack Anders för den här stunden och för att jag fick lyssna på dig och din livshistoria. Tack själv. Jättetrevligt. Tusen tack. Och tack till alla som har lyssnat på oss här idag. 62:39 Vet du en person som är över 80 år som skulle vara en fin gäst i den här podden? Maila mig då på hellosnablajonasulback.com. Vi planerar redan nu nästa säsong. 62:50 Och glöm inte att följa oss på Facebook och Instagram där vi lägger upp en massa härliga videoklipp från våra samtal. Återigen, tusen tack för att du lyssnar på den här podden. Ha det bra, hej då! 63:06 Det här var en produktion från Podd Agency.